kungalvsbtk.blogg.se

 

Det snackas ofta om Ingemar Stenmark, Björn Borg och Jan-Ove Waldner som dem största svenska idrottsmännen genom tiderna. Skidor, tennis och pingis. Två av dem har sedan länge lagt av. Jan-Ove Waldner gör nu Borg och Stenmark sällskap.

 

I två, tre års tid är vi många som sett denna dagen komma. Dagen då Kungen, pingisens Mozart, Det evigt gröna trädet, Lao Wa eller för många "J-O" slutar spela pingis på elitnivå. Nu när dagen är här känns det ändå märkligt. Att han som alltid har spelat pingis. han som symboliserar pingis inte längre kommer att vara ett hot mot landslagsmännen i Pingisligan. Att han inte kommer jaga sitt 10e SM guld i singel. Att han inte längre blixtrar till och visar prov på pingis som bara han kan. När det till synes omöjliga blir möjligt. Ja, det känns konstigt och lite fel trots att man sett det komma.

 

2006 togs första steget i nedtrappningen när J-O slutade i landslaget. 2012 togs andra steget när han bytte från sin tyska klubb Fulda och skrev på för sin moderklubb Spårvägen. 2013 var jag på plats i Karlskrona och såg när J-O gjorde sitt sista SM men förlorade redan i andra omgången och var inte den J-O man är van vid. Han var märkbart irriterad och var allt annat än sportslig. Nu 2016 tas sista steget när han gör sin sista match för Spårvägen i Pingisligan efter en säsong där han bara spelat 3 singelmatcher.

 

Vid många tillfällen har det tagits upp vem som är den bästa pingisspelaren genom tiderna. Flera kineser har många medaljer och meriter men det går aldrig att jämföra med vad J-O har åstadkommit i sin karriär. Förutom 1 OS-guld, 6 VM-guld och 11 EM-guld så har han konkurrerat med flera generationer kineser, rivit den kinesiska muren och varit frontfigur för hela sporten bordtennis.

 

 

Jag fick aldrig uppleva när J-O och dem övriga i det svenska landslaget rev den kinesiska muren 1989 där J-O vann både lag och singel i VM. Jag fick heller aldrig uppleva när han 1992 tog det enda svenska guldet i OS i Barcelona. Jag fick heller aldrig uppleva när han 1997 vann VM utan att tappa ett enda set(!) Det unika med J-O är hur han kunnat anpassa sig och utveckla sitt spel varje år och vara med och slåss i världstoppen i så många år. Det är unikt. När jag år 2000 började följa pingis så var det självklart en viss J-O som var idolen trots att han var 35 år gammal. Då hade han redan tillhört eliten i nästan 20 år. När han sedan år 2004 kom tillbaka efter några jobbiga år med skada, festande och spelberoende och som 39åring gick hela vägen till semifinal i OS i Aten så fanns det inget annat än för svenska folket att börja kalla han för Kungen. Återigen hittade han vägen till framgång och hela svenska folket blev förälskade i det J-O visade upp, även den riktiga Kungen som satt på läktaren och följde matcherna.

 

 

Något som alltid sagts är att J-O lever på sin bollkänsla och inte behöver träna lika mycket. Tvärtemot är vad som gjorde J-O till den störste någonsin. Hans vilja att alltid bli bättre och att alltid vara bäst sporrade han att träna mer och mer hela tiden. Han och "Äpplet" tränade varje dag, flera timmar. Ingen ville förlora. Match efter match sporrade dem varandra att bli bättre. Det kombinerat med hans mentala styrka, bollkänsla och unika egenskap att alltid vara bäst när det gäller är vad som gjort han till den störste. Det är även det som gjort att han hållt på såhär länge och fortfarande vid 50 års ålder spelar i Sveriges högsta liga.

 

Imorgon, torsdag gör han sin sista match på elitnivå i Stockholm på hemmaplan mot BTK Rekord. Själva matchen är betydelselös men för sporten pingis är det en bit som försvinner.

 

 

I världens femte största sport, ledd av kineser och asiater är Sverige unika som det land som tog upp fighten, utmanade och besegrade Kina, ledda av Jan-Ove Waldner. Han förtjänar alla hyllningar han kan få. Vi har alla våra minnen av den störste, av vår idol.